Sammanfattning 

Famna och Fremia är positivt inställda till att en utredning uppmärksammar barn och ungas rättigheter och att deras intressen säkerställs i samhällets vård. Genom detta helhetsgrepp tydliggörs statens och kommunernas ansvar, samt vad som krävs för att barnperspektivet ska genomsyra samhällets vård av barn och unga.   

Famna och Fremia representerar idéburna aktörer i välfärden och dessa nämns knappt i utredningen. Det är främst i kapitel 6, som diskuterar familjehem, där idéburna aktörer omnämns som “privata företag som kommunen tvingas vända sig till”. Flera av Famnas och Fremias idéburna medlemmar driver högkvalitativa och uppskattade familjehemsverksamheter och ger ett kontinuerligt stöd som familjehemmen upplever inte erbjuds på samma sätt av kommunen. Vidare gör utredningen ingen skillnad på kommersiella och idéburna familjehemsverksamheter, utan buntar ihop dessa på ett problematiskt sätt. Idéburna aktörer delar varken ut vinst eller driver sina familjehemsverksamheter med marknadsmässiga motiv. Med barnets bästa i centrum motverkar våra medlemmar den problematiska situation som utredningen identifierat kring hur antalet familjehem är för få och antalet barn som behöver familjehem är för många. Här gör idéburna aktörer en insats, dygnet runt, som utredningen inte bara förbiser, utan till och med registrerar som en belastning snarare än en tillgång.  

Famna och Fremia ser även en övertro hos utredningen i vad kommunernas socialtjänst mäktar med att göra på egen hand. Vi delar utredningens problembild, men anser att utredningens förslag i praktiken medför ambitionshöjningar som socialtjänsten behöver finansiering och extern kompetens för att överhuvudtaget kunna möta. Det finns en befogad farhåga hos idéburna aktörer som driver familjehemsverksamhet att utredningens förslag innebär ett restriktivt förhållningssätt gentemot icke-offentliga aktörer, vilket drabbar högkvalitativ idéburen familjehemsverksamhet vars fokus är att familjehemmet ska känna sig trygga med att de får det stöd som de behöver. Relationen med familjehemmet är en förutsättning för att de alls ska vara beredda att ta på sig det svåra uppdrag som följer av att vara familjehem. Om utredningens förslag genomförs finns risk för att grunden för välfungerande familjehemsverksamhet raseras. Det vore inte till barnets bästa. 

Vi vill därför inskärpa betydelsen av att kommunernas socialtjänst krokar arm med idéburna aktörer med mångårig erfarenhet av familjehemsvård i den omställning som de nya lagreglerna innebär, för att säkra en högkvalitativ familjehemsverksamhet. Vår bedömning är att kommunerna behöver de idéburna aktörerna för att rekrytera, samt utbilda och fortlöpande stödja familjehem. Det kan med fördel ske genom reserverad upphandling för idéburna aktörer enligt 19 kapitlet 25 a § i LOU.

Vad gäller krav på kompetens hos föreståndare och personal i HVB och stödboende bedömer vi det som mer lämpligt att de regleras av ansvariga myndigheter än ytterligare lagstiftning. Det behöver finnas utrymme att ta hänsyn till personlig lämplighet.