Mormor hade inget återbetalningsskydd

Jag drar gärna en lans för att folk inte ska behöva bry sig så mycket om skötseln av sin pension. Givetvis ska man försöka se till att arbeta med kollektivavtal, så att man tjänar in en bra tjänstepension, men ju förr vi som ändå jobbar med pensioner inser att de allra flesta är fruktansvärt ointresserade av vårt specialområde och att det kommer att förbli så, desto bättre.

Min mormor dog som änka. Inget konstigt med det. Statistiskt sett är det vad som händer gifta kvinnor förr eller senare.

Hon och morfar hade varit bönder, och i arvsskiftet efter morfar sålde hon hemmanet Vebomark 5:6 Näset, ungefär 300 hektar jord, skog och impediment i mellersta Västerbotten, den där delen som kallas mellanbygden, och som nu blivit odödliggjord genom Karin Smirnoffs mästerliga trilogi på samma sätt som tidigare Norsjöbygden, Missenträsk och Hjoggböle.

Bönder har oftast stor förmögenhet och dålig likviditet. Förmögenheten är hemmanet, i Norrland mestadels skogsdelen av det. Inkomsterna var mjölkavräkningen, en del ungnöt till slakt och försäljning av kornet, det norrländska spannmålet.

Om man förstår hur pension fungerar, så inser man att mormor inte hade någon vidare sådan. Bönder har sällan det. Låga taxerade inkomster ger lågt pensionsintjänande. Tricket är att hemmanet ska vara pensionsförsäkringen, man ska sätta ifrån sig, som det hette när man sålde.

Så mormor hade folkpension, och så hade hon Pengarna i Stockholm. Pengarna i Stockholm, det var pengarna hon fått för Vebomark 5:6 Näset, och som banken hjälpt henne att placera i diverse fonder. Pengarna i Stockholm fick man inte röra, för dem skulle ju barnen ha. Och om man skulle leva på bara folkpensionen och lite änkepension efter morfar, så blev det inte så fett. Då hade man kanske inte råd att åka med bussen till Luleå och hälsa på sin syster där.

Det här är både väldigt sorgligt och väldigt typiskt, i synnerhet för kvinnor. Man ska lämna något efter sig, till barnen. Även om man själv kanske hade behövt pengarna bättre än de där barnen som urbaniserats och skaffat sig lönearbete med kollektivavtalad tjänstepension.

Jag drar gärna en lans för att folk inte ska behöva bry sig så mycket om skötseln av sin pension. Givetvis ska man försöka se till att arbeta med kollektivavtal, så att man tjänar in en bra tjänstepension, men ju förr vi som ändå jobbar med pensioner inser att de allra flesta är fruktansvärt ointresserade av vårt specialområde och att det kommer att förbli så, desto bättre. Jag brukar jobba med att försöka minska människors dåliga samvete för att de inte intresserar sig.

»Om du jobbar med kollektivavtal, behöver du inte sätta dig in i pension om det bara känns jobbigt«, brukar jag säga. Men jag brukar också lägga till: »Om du bara orkar bry dig om en enda sak när det gäller din tjänstepension, så ska du titta över ditt återbetalningsskydd, se om du behöver det, eller inte, och plocka bort det om det inte behövs.«

Därför är det så bra att Collectum, en av ganska få inom pensionssektorn som inte har något egenintresse av att sälja någonting till någon, har gjort en beskrivning av vad ett borttaget återbetalningsskydd kan innebära för tjänstepensionen.