Ideellt arbete och lönearbete - var går gränsen?

Var går gränsen mellan arbetstagare, uppdragsgivare och frivilligarbetare?

Vad gäller för styrelseledamoten i en förening eller för volontären i en frivilligorganisation? Det finns förvisso en mycket omfattande rättspraxis avseende arbetstagarbegreppet, men den rättsliga osäkerheten är fortfarande stor när det gäller gränsdragningen mellan ideellt arbete och lönearbete. Det visar inte minst de tvister som har uppkommit under de allra senaste åren. 

De ideella insatserna är omfattande i samhället, och engagemanget ökar. Härigenom ökar också de negativa effekter som det osäkra rättslaget innebär för ideella organisationer för samhället. Det är därför relevant att belysa det ideella arbetets arbetsrättsliga läge. 

Definition av ideellt arbete

Ideellt arbete innebär att:

  • arbetsinsatsen i första hand inte grundar sig på avtal utan bygger på frivillig intressegrund,
  • arbetsinsatsen i huvudsak inte görs av personliga ekonomiska skäl,
  • arbetet utförs inom en ideell verksamhet (föreningar eller motsvarande).

I Sverige utförs en dominerande del av det ideella (volontära) arbetet i eller via en ideell organisation, oftast en ideell förening, men också i ”ideella” stiftelser. Det sker dock volontärt arbete även på annat sätt i samhället, till exempel i en kommuns äldreomsorg, skola eller liknande. Det ideella arbetet är i huvudsak obetalt. I vissa fall utgår ersättning för direkta kostnader och utlägg, ibland också ett arvode. Det är oftast relativt begränsat, men i några fall av ekonomisk betydelse och i några undantagsfall ända upp till motsvarande heltidslön (till exempel för ordförande i stora ideella organisationer). Det ideella arbetet skiljer sig alltså härigenom från lönearbete, som i princip alltid sker på avtalsgrund och där lönen så gott som alltid är central.

Arbetstagarbegreppet

Riksdagen har sedan mycket lång tid tillbaka valt att inte definiera arbetstagarbegreppet i lag. Skälen till det är politiska – såväl sociala som arbetsrättsliga och skattemässiga. Begreppet har istället utveklats
i teori och rättpraxis och är tvingande till sin karaktär. Det innebär att det inte är fritt fram att avtala bort ett ”arbetstagarförhållande” – att ett visst arbete inte ska anses som lönearbete och därmed inte heller omfattas av den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen. 

Men det finns heller inte någon fullständig frihet att avtala om att ett arbetstagarförhållande ska gälla när det inte är uppenbart. Det skulle nämligen kunna innebära att personer som inte är anställda skulle omfattas av exklusiva arbetstagarförmåner på felaktig grund, till exempel utifrån arbetslöshetsförsäkringslagen, sjuklönelagen och lönegarantilagen. Inte heller EG-rätten ger svar på frågan om vem som är arbetstagare utan accepterar, med vissa undantag, medlemsstaternas egna tolkningar. Ett icke lagdefinierat arbetstagarbegrepp, liknande det svenska, finns också i flera västeuropeiska länder.

En förutsättning för att ett arbetstagarförhållande överhuvudtaget kan uppkomma är att det finns ”ett på frivillig grund träffat avtal av en fysisk person att själv utföra arbete för motpartens räkning”. Något absolut formkrav, till exempel ett skrivet avtal, finns inte. Ett avtal kan både ingås formlöst (till exempel muntligt) och uppkomma genom så kallat konkludent handlande (när inget formellt avtal träffas mellan parterna, men när de agerar som om ett avtal existerar). Att det ska vara frivilligt innebär att arbete som utförs genom offentligrättsligt tvång, som totalförsvarsplikt eller av intagna inom kriminalvården, faller utanför.

Att arbetet ska ske för motpartens räkning gör att också rena familje- och väninsatser faller utanför arbetstagarbegreppet. Det hindrar naturligtvis inte att det kan föreligga ett anställningsförhållande också inom en familj och mellan vänner.

Sedan lång tid tillbaka har det slagits fast att domstolarna, i det enskilda normalfallet, ska göra en helhetsbedöming av samtliga omständigheter, där det som är avtalat bara är en av många delar som beaktas. Ofta är det viktigare hur det ser ut i praktiken än vad som regleras i avtalet.

Kriterier

Följande omständigheter är av betydelse enligt fastlagd praxis:

  • Den part som presterar arbetet ska personligen utföra det. Det gäller oavsett om det står i avtalet eller får anses vara förutsatt mellan kontrahenterna.
  • Den som utför arbetet har helt eller så gott som helt gjort det själv.
  • Åtagandet innefattar att den part som gör arbetet ställer sin arbetskraft till förfogande till arbetsuppgifter som uppkommer efter hand. 
  • Förhållandet mellan kontrahenterna är av mera varaktig karaktär.
  • Den part som utför arbetet är förhindrad att samtidigt utföra liknande uppgifter av någon betydelse åt annan. Det gäller oavsett om det grundar sig på direkt förbud eller bottnar i arbetsförhållandena, till exempel att tid eller kraft inte ska räcka till för annat arbete.
  • Den som utför arbetet är underkastad bestämda direktiv eller kontroll. Det kan gälla såväl hur arbetet utförs som när och var.
  • Maskiner, redskap eller råvaror som används i arbetet tillhandahålls av motparten. 
  • Den som utför arbetet får ersättning för sina direkta utlägg, exempelvis för resor.
  • Ersättningen för arbetsprestationen utgår åtminstone delvis i form av garanterad lön.
  • Den som utför arbetet är i ekonomiskt och socialt hänseende jämställd med en arbetstagare.

Utöver de här kriterierna vägs också andra omständigheter in. Om den som utför arbetet tidigare har varit anställd hos motparten krävs till exempel en tydlig förändring i arbetsrelationen för att domstolen ska acceptera att det senare ska kunna vara fråga om ett icke arbetstagarförhållande mellan
samma parter. En ytterligare omständighet som Arbetsdomstolen visat sig ta stor hänsyn till är sedvänja och branschpraxis, gärna manifesterad genom ett kollektivavtal. I några fall har domstolen uttalat att även om det mesta enligt de uppräknade kriterierna vid en helhetsbedömning skulle tala
för ett arbetstagarförhållande kan det inte komma ifråga med hänvisning till samhällets avsikt med uppgiften. Det gäller till exempel insatser som fosterföräldrar och familjehemsföräldrar. Ett liknande synsätt gäller för politiskt förtroendevalda. De är aldrig arbetstagare, oberoende av hur omfattande eller långa uppdragen är.