Idéburna förskolor och skolor i motvind

»Nu krävs en offensiv«

Idéburna skolor är de stora förlorarna under de senaste årens galopperande expansion för friskolor. Det konstaterar Mats Wingborg, författaren bakom en studie om läget för skolor med fristående huvudmän.

– Nu gäller det att inte kasta in handsken, utan istället påvisa de idéburna skolornas potential i en tid av ökad segregation.

Mats Wingborgs engagemang för skolfrågor har ett gammalt datum. Han arbetade under lång tid med Elevförbundet, och är med i Nätverket för en likvärdig skola, där forskare och skribenter samlas. Han har länge forskat och skrivit om kooperativ verksamhet, även internationellt.

Idéburet halkar efter bland friskolorna

Studie visar aktiebolags dominans

Mats Wingborgs studie om friskolornas status, som han skrivit på uppdrag av Arbetsgivarföreningen KFO, visar att de flesta av landets elever går i kommunala skolor. Men elever i friskolor ökar. I förskola, fritidshem, grundskola och gymnasium är det drygt 30 procent som går i friskola. Bland dem är det högst 15 procent som går i idéburna skolor. I gymnasieskolan har aktiebolagen hela 85 procent av eleverna i friskolesektorn.

Få kooperativa skolor

De kooperativa skolorna återfinns inom gruppen ekonomiska föreningar. En grov uppskattning i Mats rapport är att omkring hälften av de ekonomiska föreningar som bedriver skolverksamhet är någon form av skolkooperativ, vilket ger cirka 75 kooperativa huvudmän som driver skolor.

Tyvärr, konstaterar Mats, är de idéburna skolorna förlorarna. Och de syns väldigt litet i debatten. Ändå är fördelarna med kooperativa, idéburna skolor uppenbara.

Vinstdrivande har färre utbildade lärare

– De drivs av en pedagogisk eller kooperativ idé och ser fördelar i det lilla formatet. De vill ha ett avvägt antal väl utbildade lärare per elev och överskott återinvesteras till fromma för eleverna. Vinstdrivande skolor har å andra sidan incitament att växa, centraliserar sin förvaltning för stordriftsfördelar, har färre utbildade lärare och färre lärare per elev.

Fyra vinstdrivande är störst

Ägarkoncentrationen bland de vinstdrivande skolorna ökar. Fyra mäktiga giganter dominerar. Vad bör göras? Mats anger två förändringar som skulle kunna vända den nuvarande trenden.

– Prio ett är att kommunerna bör få tillbaka etableringsrätten. Idag kan de inte säga nej, trots att rimmande elevunderlag saknas. De privata skolorna placeras oftast i villaområden och har kösystem för intagning. Elever som har föräldrar med lång utbildning är överrepresenterade.

– Dessa skolor cementerar segregation. Därför har systemet kritiserats av OECD. En fadäs är att offentlighetsprincipen inte gäller fristående skolor. Bara kommunala skolor tvingas till transparens kring verksamheten.

– Den andra formen av förändring är ett starkare organisatoriskt stöd till de idéburna skolorna och ett bygge av en starkare infrastruktur kring dem.

KFO har, säger Mats, en viktig roll när det gäller att försvara rättigheter och positioner för de medlemmar som är skolor.

– Debatten är sned. De idéburna skolornas röst måste bli högre. Mycket högre. De är ju ett alternativ, det finns en potential för expansion med skolformer som kan ge våra marginaliserade ungdomar hopp.

Vinnare och förlorare

Förhoppningarna på friskolereformerna om flexibilitet och mångfald kom på skam, enligt Mats. Kunskaperna i skolan har blivit sämre och den idéburna verksamheten köps upp.

Bland skolorna finns tydliga vinnare och förlorare. De sistnämnda utarmas på såväl studie­motiverade elever som på kvalificerade lärare. Därför saknar också var tredje elev i så kallade utanförskapsområden gymnasiebehörighet. Över hälften av pojkarna kommer aldrig att få examen från gymnasiet. Mats kallar det ett självspelande piano.

– Lärare vill inte komma till de här områdena trots att de får högre lön. Kommunens extra satsningar ger få resultat. I många fall är den nedåtgående spiralen så stark att skolan får läggas ned, som fallet var med Rosengårdssskolan i Malmö.

»Vart ska dessa ungdomar ta vägen?«

Med debatten om utanförskapsområden och gängkriminalitet i åtanke ställer Mats den retoriska frågan: Vart ska dessa ungdomar ta vägen? Han återkommer till den generella skolpengen som den största roten till dagens bistra läge.

– Inget annat land i världen har ett system där alla skolor får lika mycket i statligt stöd per elev. Chile är det enda landet som har haft ett liknande system. Det avskaffades efter omfattande protester. Tories i Storbritannien tycker att den svenska modellen är för radikal.

Det finns, som framgår ovan, en stor palett av förslag för att vända trenden. Mats tror också att en återgång till det relativa betygssystemet vore bra. Med de målrelaterade betygen blir eleven inte behörig om hen inte får godkänt i samtliga kärnämnen.

– Det finns förstås många skolor som fungerar bra. Den nedåtgående trenden för svenska skolor i de internationella mätningarna har också vänt något. Fler idéburna skolor skulle förstärka den trenden. Det är jag övertygad om.

Mats återgår till sitt skrivbord och ett träget arbete som, likt för KFO, handlar om att försvara att all vinst inte enbart kan mätas i pengar, och om att fylla ord som delaktighet och demokrati med ett reellt innehåll.

Hur driver han själv sin verksamhet? Som kooperativ förstås.

Publicerad
för 2 månader sen